amandaiafrikat

Fast 100 euro fattigare, för det var visst det det skulle kosta att boka om. Inte "fritt att boka om en gång, jajaja!". Hur som helst, det känns värt det. Jag kanske hade gjort av med dem pengarna de två veckor som återstod här annars, vem vet? Det tänker jag fortsätta inbilla mig iallafall.

Jag kommer nog faktiskt hem ännu tidigare. Redan på fredag nästa vecka, om det finns stolar lediga på flygplanet.
Jag tycker fortfarande det är skönt att vara här, men det känns som att det är dags att åka hem. En månad är också lång tid, speciellt för familje-, hem- och killkära mig. Jag har fått vad jag varit ute efter med denna resa. Och det är ändå det viktigaste.


Och två bilder när jag ändå håller på.

Marknad i Serrekunda


Ganska idyllisk strand eller hur?

Det var nog det för nu. I'll let you know när allt är fixat och klart in i minsta detalj!

Jepp. Det var ironi.

 

Jag har nog glömt berätta viktiga saker för er. Som att volontärerna har kommit! Tjoho ropar vi! Eller ropade, det var för fem dagar sedan. Så nu är här i alla fall tre styckna flickvolontärer som idag börjat undervisa i skolan. Och nu bor i värdfamilj i fyra dagar. Vilket innebär inte speciellt mycket att göra för mig och Nicole på ett tag, förutom att åka och lämna mat hos dem. Vilket inte är jättebetungande.

 

Vår femte groda är på besök idag. Han har för tillfället parkerat under en papperskorg, till dess att jag eller Nicole samlat tillräckligt med kraft för att köra ut honom. Faktiskt inte alls så lätt som man tror! Dessutom brukar det bli ganska äckligt. Äckligt i stil med grodkiss- och bajs på golvet. Så han får allt vänta där ett tag till. (Lotta och andra djurvänner där ute, var lugna! Det är papperskorg med massa lufthål.) Jag måste nog sluta skriva om grodor snart, innan jag tappar läsare. Eftersom jag satsar på ett bli största bloggen i Sverige. Minst.

 

Vi har köpt oss en massa timmar med underhållning. En balafon (eller minimarimba för den okunnige) står nu och myser på vårt golv och driver antingen folk till vansinne eller också tycker de det är lite fint att lyssna på, vi vet dock inte riktigt vilket än, så vi fortsätter spela tills vi får reaktion. Hoppas på positiv sådan.

 

Jag ska nog boka om min biljett hem så jag är i Sverige, Skåne, Helsingborg redan den tolfte november, ca klockan elva på dagen.

Riktar mig till Hasselgatans hushåll och ber er att ha Sallys kalas tolfte, trettonde eller fjortonde? Snälla söta rara? Så jag får vara med och ge present och sjunga falsk sång och käka tårta i stora lass. Hade suttit fint.

 

Ganska långt inlägg idag ändå. Så himla mycket lättare att skriva när man inte har en myrarmé som knackar på dörren och vill in.

Jag tänkte skriva ett roligt inlägg. Men vi har myrinvasion på trappan utanför rummet och måste dränka dem så de inte kommer in.

Har det bra i övrigt. Strand idag. Röd i huvudet.

Nu myrdränkande!

- utan i magen. Ny kock (kockinna in fact, som i kvinnlig kock) innebär INGEN MER AV ISHAS GODA MAT. Dessutom verkar det än så länge betyda att vi får skalbaggar och myror i maten. Vilket jag upptäcker efter att jag suttit och knaprat i mig mestadels av "pepparkornen" förstås. Men lite skit rensar magen, säger jag så hurtfriskt jag kan, och vem käkade liksom inte myror som liten? (Mmmm smakar citron.) Jag kanske inte blivit så africanized ändå, om jag gnäller över lite myror. De som kittlar så dödsskönt i kistan.

Har varit i skolan idag, åtta till två som en riktig liten elev. Innan skoldagen börjar ställer de sig på rad (se bild) och sjunger fram böner och något som jag är rätt säker på var Gambias nationallåt. Finfina grejer. Senare på dagen, när vi var med under tvåornas lektion, skulle de räkna från ett till sextio. De sjöng fram det. Sånt gör mig bara så glad, varför sjöng aldrig vi ett till sextio med våra ljuva barnstämmor? Afrika - Sverige, 1 - 0.



Det har regnat satan i det här förresten de senaste dagarna! Och skönt har det varit. Har man kunnat springa runt som den lilla vattenälskare man är, iklädd regnponcho och bikini (ponscho eller bikini utanpå den andre undrar ni? återigen - se bild) och ha det mysigt.



Blir så glad över alla fina som kommenterar, fortsätt! Massvis! Överös (jag och Nicole har dividerat i säkert två minuter om föregående ords stavning innan vi slutligen kom fram till att detta måste vara korrekt) mig med dem, låt mig bada i dem! Vill veta allt som händer hemma, så jag inte känner mig lika långt borta. För känslan är fortfarande densamma - detta är ett helt underbart ställe, men bättre hade det varit om alla ens fina hade funnits här. Tur ni finns kvar hemma och väntar tålmodigt.

Vi börjar bli lite africanized, jag och Nicole. Har kommit in i deras lunk liksom. Gör en sak om dagen och chillar resten, käkar middag skitsent och är inte ute i solen när det är som varmast. Jag gillar det.

 

Vi har varit borta en vecka nu förresten. Och var tog den veckan vägen undrar jag? Den sprang iväg utan att jag märkte det ens lite. Igår blev vi skjutsade till en strand i Serrekunda (eller kanske Senegambia? Får fråga sen..) för att Pa skulle förnya sitt körkort. Så vi kom, vi drack en läsk, satt och läste, beställde pommes, fick pommes efter en och en halv timme (men vi är som sagt africanized så vi klagar inte!), läste lite till och blev upphämtade av Pa igen. Inte en sekund för tidigt heller. Folket som bor i byarna, som Yuna eller Mariamakunda, är världens snällaste människor, verkligen. Gör inte en fluga förnär. Men så fort man kommer till en stad och någon får vittring på turister så är det en heeeelt annan sak. Isha sa rätt och slätt ”they’ll kill you”. Inte som i döda-döda förstås, men som i jagkommergöraalltiminmaktförattfådigattgåiniminaffärochsenfådigattköpajättemycket-döda. Och bara det kan ju vara lite frustrerande om man är solskadad nittonåring som helst bara vill sitta i skuggan och dricka läsk.

 

Herregud! Jag har glömt berätta att vi har fått helt splitternya afrikanamn! Nicole heter Binta, och jag Fatoumata/Fatima/Fatou, det verkar inte så viktigt vilket av dem det är. Och nu vägrar Isha kalla oss något annat, för nu är vi ju liksom afrikabor och ska ha namn därefter.

 

Så, dagens händelse! Vi ska äntligen komma och hälsa på de familjer som kommer agera värdar till volontärerna. Se hur de har det, så vi har lite koll tills de andra kommer.

 

Och faktiskt, så händer det typ en sak till idag. Kommer en poolkille och ska fixa pH-balansen i poolen, den är visst lite grumlig. Och därför har de bara öst i klor, vilket visst inte hjälper om man inte har rätt balans. Så nu ska det fixas. (Citerar NV-Nicole, jag hade ingen aning.)

 

En sista sak innan jag ger mig ut och käkar frukost! Grodor. Två stycken. En i min gardrob andra morgonen här och en som satt och gömde sig i badrummet igår kväll. De verkar gilla oss! Synd att jag redan har prins och inte alls är sugen på att pussa dem. Annars kanske.

 

Frukost! Basta! Upp med Nicole som ligger och nördar Pokemon guld, upp med mig som sitter i sängen och skriver, på med kläder och upp och ät frukost. Nu gick jag.

 

(Saknaden kickade in igår. Tur fin kille som ligger vaken till halv fem svensk tid för att prata med ledsna mig på skype.)

 

 

NU gick jag!

 

JAAAA vad glada ni blev! Har lagt over lite bilder till ett usb och sitter nu pa annu ett internetcafe i Serrekunda.


Sjukt nojd brud pa vag till lunch


Whatever makes her happy..


Sahar sma sniglar har vi. Vi brukar gossa med dem mest hela tiden. Snerf!





Jag hoppas verkligen att volontarerna tittar pa dessa bilder och tanker "aah sa frascha, det kanske inte ar sa varmt och svettigt som vi tror dar nere". Det ar photoshop era nollor! Vi ar ackliga och varma, jag har inte kant mig snygg sen.. Well, sen jag fixade en bild i PS.. Och vet ni vad det basta ar? Ni kommer bli likadana! Mohehhehehe.

Mamma, here's for you: jag lever, resan gick bra, jag ar inte det minsta sjuk, gillar maten och borjar vanja mig vid varmen.

Ar i Serrekunda och chillar lite pa ett internetcafe (med flaktar i taket, SCORE!). Har an sa lange bara forsokt anpassa mig till kultur, mat och varme. Vilket betyder att jag mest legat pa rummet och spelat gameboy. Men det ar okej tycker jag, for jag har ju faktiskt en hel del tid kvar har att spendera.

Jag och Nicole har inte mordat varandra. Inte ens lite. Tankte att det sakert ar nagon som undrar over den saken, sa da ar det ju liksom lika bra att fa det sagt. Och ja, JAG VET att det ar jobbigt att lasa utan de tre sista bokstaverna i svenska alfabetet, men kommer ha internet pa hotellet relativt snart, och da kommer jag kunna skriva hela texter bara inkluderande de dar bokstaverna. Om ni vill allta. Eller ocksa sa skriver jag om lite intressantare saker. Your choice.

Saknaden efter dem dar hemma har inte riktigt kickat in an. Det kommer, tanker jag. Antagligen alldeles for snabbt och alldeles for hart.

OH! Innan jag glommer!
Det ar supervarmt och jag har badat i pool. Utomhus!
(Som sagt. Man maste skryta, gar inte annars.)

Gambiskt mobilnummer for intresserade: 002 - 06800790.

Checka in nicoleafrika.blogspot.com for lite bilder.

Hep B är inte längre överhängande risk. Känns fint.

Jag tänkte att jag skulle göra den här bloggen lite fin. Men snart ger jag upp. Känns som att jag varit inne på varenda "hjälpmigjagharenfulblogg"-sida som finns, och det enda jag egentligen klarat är att fixa en header. WOOP WOOP, poäng till mig!

Jag skulle förresten få min andra hepatit B-spruta av killens mamma idag. Men det visade sig att hon jag fick den första sprutan av inte hade packat ner någon nål i paketet, och vet ni, då är det faktiskt jättesvårt att få in sprutinnehållet i kroppen. (Om man inte vill svälja det, men jag tror faktiskt inte det har samma effekt.)

Men för att kunna bedriva en reseblogg kanske man faktiskt ska ha packat och kommit iväg också. Det ena förutsätter ju lite det andra. Packningen har kommit ungefär så långt att jag slängt upp en massa grejer på sängen och skrivbordet. Och nu ligger de där. Jaha, nästa steg?

Meningen är att jag ska försöka slänga iväg lite text och bilder här som förhoppningsvis når Sverige (man vet ju aldrig med det där afrikainternetet); både för att jag ska känna att jag har lite kontakt med hemlandet och för att ni, mina bra, ska känna att jag tänker på er och vill att ni ska veta vad jag håller på med där nere. Jag blir förstås mer än glad om ni kan slänga in en liten kommentar om vad ni håller på med också, då är det ju nästan som att vi har kontakt! Allt med den här resan hade verkligen varit perfekt - om  jag inte behövt åka ifrån mina fina.

Ska försöka skriva ett litet inlägg så fort jag kommer ner (antagligen mest för att skryta om värmen, men vadådå?).
Det är väl hela meningen med att åka ut på äventyr, så man kan komma hem och skryta om det. Eller?